Fitthoror och kukpungar.

Hej. Idag hatar vi fler människor är vi tycker om. Det är ganska skönt.

1-up.

Och bara sådär försvann ännu en månadsjävel och plötsligt var det vinter. Omgivningen beter sig inte riktigt efter mina önskemål. Kom arbete, kom inkomst, kom mening i vardagen.

Imorgon gås det på bio. Själv! På riktigt. Jag vet att man inte får göra så egentligen. Grundinställningen på Sf.se's internetbokning är 2 biljetter. Det är så man ser på film. Tillsammans. Med baktankar. Jag får väl hålla mig själv i handen.

Klockan ett sitter jag i salong 7 på bergakungen och försöker koncentrera mig på

Apathy, boredom or failure?

Det finns något oerhört befriande i känslan att varken ha något arbete att gå till, någon skola att plugga till, någon flickvän att hålla i schack, några barn att låsa in i en garderob och så vidare. Att kunna vakna varje dag och, efter att ha förträngt att det kanske ändå kan vara bra med någon form av inkomst, hitta på precis vad fan som helst (Så länge det faller innanför ramarna för vad den alltmer sinande budgeten klarar av).

Så varför tillbringas 90 procent av dessa dagar framför en 17 tums dator skärm där serier och nya Fallout flimrar förbi, om vartannat? Varför är det så jävla svårt att få tummen ur och göra något konstruktivt av tiden? Filmidéer, dialoger och novell-koncept stannar till i huvudet men orkar aldrig ta sig form på papper. Saknas förmågan helt, eller krävs det bara lite motivation?

Jag vettefan.

PS. Snart är det 11:e november. Då åks det till Malmö och tittas på Kristian Mattsson. Jag blir våt i byxan bara jag tänker på det.


Idag har vi lärt oss.

...hur man häller ur mat ur påsar och får det att hamna på rätt ställe.


Hundanatomi hos Smådjursakuten.

Jag har länge argumenterat för att Smådjursakutens logga ser väldigt konstig ut. Folk som har argumenterat emot har hänvisat till den mindre versionen av loggan som finns högst upp på nedanstående bild.
I dagarna tog dock Jon en bild åt mig och bekräftade vad jag anade;
Hunden på bilden har fyra ben, en svans och en... fena?


Foto: Jon.

Den högljudda horan.

Var en sväng på paneldebatt med det lite mes-provocerande namnet "Den lyckliga horan?" och lyssnade i två timmar på när Kajsa Ekis Ekman och Isabelle Dodillet, eller Ekis och Dodde, bråkade med varandra om vad orden "objekt" och "vara" betydde. Det var inte så jättegivande, men ett par intressanta argument kom upp och försvann sedan lika fort i debattledarens usla sammanfattningar.
Sandra Lindgren, som jag för övrigt hade som föreläsare för ett tag sedan, gav det mest proffsiga intrycket och lyckades ofta lägga fokus på rätt sakfrågor och de andras bortskrikna argument.

Interngnäll.

Tja. Idag är vi sådär lite gnälliga på folk. Som ändrar planer utan att säga något förrän man frågar dem rakt ut. Det gör planering och sådant lite jobbigt. Det finns människor som det överhuvudtaget är lite problematiskt att umgås med, vilket är jobbigt, när man så gärna umgås med dem. Av någon konstig anledning.

God natt. Morgon. Whatever.